Tore Ahlbäck in memoriam: 1941–2022

Tore Johan Ahlbäck föddes den 14 mars 1941 och avled på morgonnatten den 19 september 2022 efter en längre tids sjukdom. Som son till professor Olav Ahlbäck och dr Ragna Ahlbäck (f. Nikander) växte han upp i Gäddvik, Esbo, tillsammans med en syster, en bror och en tvillingbror. Han blev student från Svenska Normallyceet 1960. Efter något års agronomstudier i Helsingfors övergick han till teologi i Åbo.

Professor emeritus Nils G. Holm minns Tores första tid vid Åbo Akademi (ÅA):

– Tore och jag började våra teologistudier vid ÅA hösten 1962. Tore anlände lite senare på hösten till Åbo, men med sitt skarpa intellekt kom han snabbt in i studierna. Vi studerade de klassiska språken grekiska och hebreiska ivrigt första året men gick också på föreläsningar i religionshistoria vid Humanistiska fakulteten där den då nytillträdda professorn Helmer Ringgren föreläste över världens religioner. För oss var det föreläsningar som öppnade nya världar och vida perspektiv.

Under sitt tredje studieår bodde Tore och Nils i samma rum vid det s.k. Teologhemmet som låg i träbyggnaden vid fakulteten, det s.k. Annexet. Där bodde sex manliga teologistuderande.

– Vi hade god gemenskap och umgicks flitigt med andra studerande. Dörren var alltid öppen för andra och många tittade in så någon studiero var svår att uppnå. Tore och jag ägnade oss rätt mycket detta år åt musiken. Jag studerade ju också musik och kunde låna skivor på Sibeliusmuseet och Tore hade en förnämlig skivspelare. Vi hörde systematiskt genom de främsta symfonierna och gick ofta på konsert i konserthuset.

Tore skrev sin avhandling pro gradu i praktisk teologi om Åbo domkyrka. Han blev teologie magister vid ÅA 1969, avlade ämbetsexamen för vetenskapliga bibliotek 1972 och licentiat i religionshistoria vid ÅA:s humanistiska fakultet 1974. År 1983 var han den första som disputerade för doktorsgraden i ämnet religionshistoria vid ÅA. Ämnet bytte år 1994 namn till religionsvetenskap. Docent i religionsvetenskap vid ÅA blev Tore 1996. Hans tyngsta vetenskapliga verk var doktorsavhandlingen Människosonen – en självgjord Messias i Tyskland efter första världskriget. I sin fortsatta forskning behandlade han teosofi och antroposofi i Finland, bl.a. i Uppkomsten av Teosofiska Samfundet i Finland.

En livsgärning vid Donnerska institutet

Kärnan i Tores yrkesverksamhet fanns vid Donnerska institutet (DI), i nära anslutning till ÅA. Redan under studietiden hade DI blivit en viktig plats för Tore och flera andra, i och med att professor Haralds Biezais tillträtt hösten 1970 och gett seminarierna i religionshistoria ett uppsving. Tores vän och kollega, professor emeritus Tage Kurtén, minns hans starka närvaro i seminarierna:

– Under 1970-talet samlade Biezais en brokig skara i sina seminarier. En bidragande orsak till att de var inspirerande låg nog i Tores sätt att fungera i diskussionerna. Jag minns hur jag då jag ännu var icke-graduerad utmanades av en rad filosofiska uttryckssätt som Tore använde. De fick mig att, när jag kom hem, konsultera ett filosofiskt eller något annat lexikon. Det som engagerade oss yngre allra mest var det stora allvar som Tore, tillsammans med professorn, visade. Vad vi gjorde var något viktigt.

År 1974 fick Tore sin första anställning vid DI och ledde institutet från 1975, som ordinarie föreståndare från 1978. Vid DI utvecklade Tore med sin personal, framförallt i samarbete med mångåriga bibliotekariekollegan och vännen Björn Dahla, bokanskaffningarna och tidskriftsbeståndet. Som föreståndare var han särskilt mån om de nordiska kontakterna. Han njöt av att arrangera de årliga, först nordiska, sedan alltmera internationella symposierna. Skriftserien Scripta Instituti Donneriani Aboensis var ett av hans skötebarn.

Tore pensionerades från befattning som föreståndare år 2013, och efterträddes av Ruth Illman. Det kändes inte enkelt att stiga in i den roll som så framgångsrikt skötts av Tore i mer än trettio år, och präglats av hans personlighet och kunnande, konstaterar hon, men Tore gjorde övergången smidig:

– Han var den mest storsinta och generösa mentor man kan tänka sig, alltid redo att hjälpa mig och tillsammans fundera på de stora frågorna som institutet stod inför och hur de kunde lösas. Då jag frågade berättade han beredvilligt om hur ärenden handhafts förr, men var alltid ytterst mån om att lyssna på vad jag hade för tankar och idéer och låta mig pröva mina egna sätt. ”Du gör som du vill och jag stöder dig i allt” sade han flera gånger. Det gav mig styrka och tillit.

Tore var under många år sekreterare och senare ordförande för Religionsvetenskapliga sällskapet i Finland och redaktör för dess tidskrift Temenos. Han var också i många år timlärare inom ämnet religionshistoria. Tillsammans med Nils startade han de s.k. Tvärminneseminarierna för doktorander i religionsvetenskap i Finland som nu har en över 40-årig historia bakom sig.

Tores eftertänksamma natur och underfundiga humor satte prägel på studenternas förståelse av de religiösa fenomenens mångfald, påpekar Tage. Hans personlighet kom också att prägla umgänget i det högre seminariet i religionshistoria under många år.

– Han hade en genomträngande, intresserad blick som visade att han intensivt lyssnade på den som yttrade sig. Seminariedeltagarna fick känslan av att vara sedda och hörda. Det hände att hans ibland litet kryptiska sätt att formulera sig gjorde studerande konfunderade och oppositionella. Det hörde uppenbarligen till hans pedagogiska metod. De studerande skulle tvinga sig att tänka själv.

Överbibliotekarie vid Åbo Akademis bibliotek

Åren 1998–2009 var Tore överbibliotekarie för Åbo Akademis bibliotek. Med en stark bakgrund i forskning och undervisning kom han till biblioteket med en klar vision över vad ett vetenskapligt bibliotek ska vara, minns hans efterträdare på överbibliotekarieposten Pia Södergård. Bibliotekets närhet till forskningen var för honom en hjärtesak då han gick in för en decentralisering av servicen till nyinrättade campusbibliotek. Ny verksamhet som att stå värd för konferenser och att ställa upp i olika pilotprojekt blev en naturlig del av bibliotekets aktiviteter under Tores ledning.

– Långt innan det blev en självklarhet såg Tore personalens kompetens som nyckeln till framgång, konstaterar Pia. Kontinuerlig fortbildning var viktig och han ansåg att deltagande i internationella konferenser var den bästa vidareutbildning en bibliotekarie kunde få. Framförallt uppmuntrade han och gav sitt stöd till dem som gick in för att bedriva forskarstudier. Ett vetenskapligt bibliotek behöver också ha personal med egen erfarenhet av forskning, betonade han.   

Också den kulturella sidan i verksamheten var angelägen för Tore. Han befäste bibliotekets ställning i det nordiska kulturlivet genom att i nära samarbete med Åbo Akademis förlag börja delta med egen monter i bokmässorna i Göteborg och Helsingfors. Populära var också de finlandssvenska kulturseminarier som han arrangerade och ledde i samband med Mariehamns litteraturdagar.

Tore skapade ofta tillfällen för glatt mingel med inbjudna gäster. Kollegerna vid de övriga Åbobiblioteken bjöds in till gemensamma personalutbildningar med informellt kvällsprogram så att alla skulle ha en chans att skapa egna nätverk och ÅA:s terminsstarter firades alltid vid biblioteket med en inbjuden gäst, tal och musikprogram.

– Tores ledarskap präglades av värme och humor. Han hade en förmåga att få folk att trivas. Speciellt minns jag hur man genast kände sig välkommen när man steg in i hans arbetsrum och hur gärna han muntrade upp stämningen vid långa möten med en rolig anekdot, berättar Pia. Han gjorde aldrig något stort nummer av vad han själv åstadkommit och för honom var det lika angeläget att fästa vikt vid hur saker gjordes som vid själva resultatet.

Mystik och andligt sökande

Redan under studietiden kom Tore att ingå i ett sällskap som diskuterade andliga frågor, vilket kom att betyda mycket för honom. Nils berättar att gemenskapen med Vilho Reino Rinne, senare metropoliten och ärkebiskopen Johannes, blev viktig.

– Rinne var doktorand i systematisk teologi och bjöd oss – Karl-Gustav Sandelin, Tore och mig – till sitt hem i Åbo. Han var ju cirka tjugo år äldre än vi och hade varit religionslärare vid olika skolor bl.a. i Kittilä i Lappland där han närmade sig den ortodoxa trosinriktningen. Till vardags åt vi ofta tillsammans på Pinellan. Under dessa måltider såddes frön som för oss alla ledde till fördjupad insikt i den östliga trosinriktningen. Gemenskapen mellan oss höll genom många år, ända till Johannes gick ur tiden 2010.

För Tore blev den ortodoxa tron än mer aktuell då hans första hustru Tove (f. Wahlbeck) konverterade. Religiöst rörde han sig mot en mystik förståelse av den kristna tron. Det var en bakgrund till att han, rätt sent i livet, övergick från den lutherska till den ortodoxa kyrkan. Tore tog initiativ till flera små diskussionsgrupper under sitt liv.

– Jag hade glädjen att ta del i flera av dessa, konstaterar Tage. När Tore där yttrade sig för egen del gjorde han det vanligen lågmält, men bestämt. Ofta avslutade han med en ironisk kommentar, eller så återgav han en lämplig Albert Engström historia.

I sådana sammanhang fick Tore utlopp för sin förmåga att tolka och förstå människolivets djupaste mysterier. Han var en sökare som sällan godtog färdiga svar. Verkligheten kan vi, enligt honom, aldrig genomskåda helt och fullt. Människan är satt att föra ett fortgående samtal ända fram tills döden sätter punkt. Så levde Tore. Ännu i maj 2022 deltog han i en grupp där samtalet fortsatt pågår.

Hundar, förenings- och familjeliv

Tore var en engagerad familjefar som fostrade två söner, Lasse (f. 1978) och Johan (f. 1980) som föddes i hans första äktenskap med Tove, samt en dotter, Anna (f. 1999) som föddes i hans äktenskap med Pia Maria f. Flodin. Han var samtidigt en hundmänniska: utan sin schäfer kände han sig halv.

Tore tog del i föreningslivet i Åbo på många sätt, bl.a. var han en tid ordförande för Åbo svenska pensionärsklubb. Privat trivdes han ändå bäst i mindre sällskap, och förutom hustrun Pia samt barnen och barnbarnen finns många vänner som idag saknar honom. Sedan slutet av 1980-talet spelade Tore och Tage regelbundet tennis tillsammans:

– Vi var rätt jämnstarka. Tore visade sällan några känslor på spelplan. Men Björn kunde berätta att han tydligt kunde se på Tore efter vår spelmorgon om han vunnit eller förlorat. Spelandet måste han överge för sju, åtta år sen då han blev mera osäker på sin balans. Efter det gick vi istället på långa promenader, där vi följde med hur staden Åbo förändrades, och hade ett fortgående samtal om samtida händelser. Tore var också den som aktivt drev på att jag skulle ta på mig ansvaret för att leda styrelsen för DI sedan Ulrika Wolf-Knuts lämnat uppdraget sommarn 2016. Också det är jag tacksam över.

– Tore var öppen för förnyelser inom sina ansvarsområden, dock utan att lämna traditionerna bakom sig. Han var en spirituell och vaken samtalspartner som man gärna umgicks med, nämner Nils.

– Han kom alltid ihåg att fråga hur jag orkade, han var lyhörd och klok och en sann förebild, avslutar Ruth.

Vi är tacksamma för att ha fått känna Tore. Frid över hans minne.

Nils G. Holm, Ruth Illman, Tage Kurtén & Pia Södergård