En filosofisk resa i kritikens väsen: vad är religionskritikens plats i islamisk historia?

Mitt namn är Hasib Nasiri och jag är en dansk-afghansk filosof som för närvarande forskar i religionskritik inom ämnet systematisk teologi vid Uppsala universitet. I det följande kommer jag att dela med mig om min resa inom filosofin och hur jag hittade vägen från Danmark till Uppsala.

Att tänka traditionsöverskridande

Som utbildad filosof från Danmark blev jag tränad i västerländsk filosofisk tradition. Denna resa var oerhört berikande, men gjorde mig också medveten om att islamisk filosofi inte har en plats i dansk akademisk tradition. Inte på grund av motvilja mot islam, muslimer och islamisk filosofisk tradition, utan på grund av bristande relevant kompetens. Kanske också på grund av bristande intresse för fältet.

Min egen filosofiska resa före, under och efter mina filosofistudier har – kanske just på grund av detta faktum – präglats av en lust att tänka traditionsöverskridande: att betrakta filosofiska och teologiska problemställningar tvärs över idétraditioner (filosofiska och teologiska) och inte bara betrakta problemställningarna från sin egen säkra position. Denna övning har en klar filosofisk relevans: att tänka traditionsöverskridande gör oss medvetna om våra grundantagandens traditionsbundenhet (om rätt, om moral, om existens m.m.). Detta innebär konkret att grundläggande premisser för vårt tänkande är präglade av kulturbetingade förhållanden; att vårt epistemologiska fundament kan vara präglat av bias (kulturell, religiös, sekulär m.m.) som förefaller oss som självklara på grund av vår situering.

Dessa insikter gjorde mig medveten om att min egen forskning skulle bedrivas utifrån en traditionsöverskridande premiss. Är det till exempel möjligt att bedriva komparativ forskning av existentiell-filosofisk art genom att jämföra Muhammad Iqbals (d. 1938) tankar med Søren Kierkegaards (d. 1855) idéer om själens autenticitet? Går det att utforska politikens väsen genom att kasta en kritisk blick på Ibn Khalduns (d. 1406) och Niccolò Machiavellis (d. 1527) tankar tillsammans, och så vidare. Och vilka filosofiska och politisk-teologiska insikter skulle sådana utforskningar ge?

Första steget

Jag började min filosofiska process med att lokalisera ett problemområde; här stötte jag snabbt på en central dimension inom modern islamisk tänkande, nämligen auktoritetskritik. Genom mina självstudier kunde jag konstatera en omfattande vilja att utmana auktoriteter bland en rad moderna muslimska tänkare (till exempel al-Afghani, Sayyid Ahmad Khan, Ali Shari’ati, Fatima Mernissi m.fl.). Jag ställde mig själv frågan om vad denna auktoritetskritik egentligen symboliserade. Därifrån fick jag lusten att ställa en ytterligare fråga: vilka svar skulle jag komma fram till om jag jämförde kritik i en traditionsöverskridande anda?

En ny miljö

Efter att ha lokaliserat ett problem (kritik), valt en intellektuell kontext (islamsk tradition för reform och förnyelse) och bestämt mig för att utforska problemet ur ett tvärtraditionellt perspektiv (ur islamisk och europeisk filosofisk-teologisk tradition) hade jag en utgångspunkt för min forskning. Nästa steg bestod i att hitta en miljö som kunde rymma ett sådant projekt och sådant tvärtraditionellt tänkande. En slumpartad händelse förde mig i kontakt med Uppsala universitet, mer specifikt den teologiska fakulteten, och närmare bestämt systematisk teologi. Efter en föreläsning jag höll i Köpenhamn om den egyptiske teologen och radikala islamisten Sayyid Qutb (d. 1966) blev jag uppsökt av en vänlig själ bland åhörarna, som frågade mig vilket akademiskt institut jag tillhörde. Efter att jag förklarade att jag inte tillhörde något, nämndes Uppsala som en pionjär inom forskningsmiljöer, en plats där man har en vision om att bedriva forskning på ett traditionsöverskridande sätt, där islamisk och kristen teologisk-filosofisk tradition utforskas sida vid sida. Därefter insåg jag snabbt att det händer något mycket spännande i Uppsala!

Ett liv i isolation

Turen visade sig vara på min sida: efter att ha formulerat ett forskningsprojekt om religionskritik i islamiskt tänkande, som betraktar religionskritik ur ett metateoretiskt perspektiv genom att studera fenomenet utifrån två idétraditioner, fick jag meddelandet att jag hade blivit antagen som doktorand vid Uppsala universitet på första försöket. Det innebar att jag skulle påbörja ett nytt liv, både när det gäller plats och en ny sysselsättning! I september 2020 befann jag mig i Uppsala. Mitt nya liv erbjöd både ett äventyr och utmaningar, för att börja ett nytt liv över 700 km bort i ett nytt land utan sitt nätverk och sin familj mitt under en pandemi, har sina goda och mindre goda stunder. Men ett liv i isolation är också ett liv med ett skärpt fokus. Så tolkade jag åtminstone pandemins konsekvens i form av immobilitet.

Att studera religionskritik

För att studera religionskritik systematiskt krävs en vilja att ta itu med grundläggande frågor: vad innebär religionskritik? Är det en kritik av religionens möjlighetsbetingelser (till exempel uppenbarelse)? En fundamental avvisning av religionens väsen som irrelevant, arkaisk och baserad på människans patologiska behov av en fadersgestalt? Eller är religionskritik snarare en skeptisk världssyn som vill göra oss medvetna om att vår nedärvda förståelse av Gud, av oss själva som människor i relation till Gud och av våra nedärvda föreställningar om naturens gudomliga ursprung, är ohållbara och kräver revision?

En grundläggande fråga som jag ställer i min forskning kretsar kring religion i allmänhet: vad innebär ”religion” så att vi kan tala om ”religionskritik”? Vad är objektet för kritiken? En sådan fråga leder oss till insikten att religionskritik alltid är historisk, eftersom objektet för kritiken (dvs. religion) definieras som ett historiskt fenomen som varierar från epok till epok. I min forskning betonar jag just detta fenomen genom min studie av religionsförståelse i västerländsk modernitet, som har dikterat vår förståelse av religionskritik. Härifrån argumenterar jag för att religionskritik är (1) ett helt igenom historiskt fenomen, som (2) är grundläggande traditions-betingat. Med andra ord: att studera religionskritik filosofiskt kräver en omprövning av religionskritiken.

Denna övning är svår på grund av självklarheten i våra grundantaganden om religionskritik, som är grundade i upplysningsfilosofins ideal. Utifrån detta – dvs. från en utgångspunkt om nödvändigheten av en omprövning av religionskritik – tar jag nästa steg: om religionskritik inte nödvändigtvis kan likställas med religionsavvisning (dvs. olika typer av ateism), skulle det då vara möjligt att föreställa sig en ”muslimsk form av religionskritik”? Genom att utforska den islamiska förnyelsetraditionens olika representanter, framlägger jag ett argument för existensen av ”islamisk religionskritik”. Kan religion vara kritisk och bedriva självkritik? Svaret på frågan är jakande, åtminstone vad gäller den kristna och den muslimska filosofisk-teologiska traditionen: islamkritik är inte bara en möjlighet, utan en fundamental del av den islamiska filosofiska och teologiska traditionen.

***

Hasib Nasiri är doktorand vid teologiska fakulteten, systematisk teologi vid Uppsala universitet. Han mottog ett stipendium från Donnerska institutet 2024.