Antroposofin i Sverige – berättelser om en rörelse i förändring

Inte långt från Stockholm ligger ett stort blåviolett hus, Kulturhuset i Ytterjärna. Där och i byggnaderna runtomkring finner man en rad praktiska verksamheter, från konserter, teaterföreställningar och föredrag till företag och föreningar, som på ett eller annat sätt inspirerats och formats av olika tolkningar av antroposofin, en livsåskådning som har sina rötter i den österrikiska tänkaren och mångsysslaren Rudolf Steiners tankevärld. Under tidigare år var Ytterjärna ett vitalt centrum av antroposofisk aktivitet. Idag har flera av områdets verksamheter upphört medan andra bytt skepnad så radikalt att de som gestaltat platsen inte skulle känna igen dem. Det är tydligt att antroposofin i Sverige möter olika utmaningar, skriver doktorand Karen Swartz (Åbo Akademi) som var en av DI:s stipendiater år 2019.

Steiners inflytande är synligt runt omkring i vårt samhälle, men är samtidigt på ett paradoxalt sätt nästan osynligt. Alla som besökt en waldorfskola, köpt skönhetsprodukter av märket Weleda, inhandlat biodynamiska livsmedel, sett målningar av Hilma af Klint eller läst dikter av Edith Södergran har kommit i kontakt med antroposofin, men antagligen utan att veta det. Så vad är antroposofi? Det är ingen enkel uppgift att svara på den frågan. Om man googlar ”vad är antroposofi” får man upp ett sammelsurium av röster och åsikter. De som själva sympatiserar med antroposofin hänvisar gärna till Steiners egen uppfattning och talar om en skolningsväg för den som vill skaffa sig kunskap om och erfarenhet av en andlig värld. Men det väcker bara en ny fråga: vilken andlig värld är det man syftar på? Börjar man gräva djupare i antroposofin och dess historia upptäcker man att rörelsen har djupa rötter i den uppblomstring av nyandlighet som ägde rum i decennierna omkring år 1900.

Mycket av detta intresse för andliga världar skedde inom ramen för teosofin, en världsbild som formats i mötet mellan Öst och Väst och där bland annat föreställningar om reinkarnation och om alla religioners enhet ingår. Rudolf Steiner blev medlem i Teosofiska Samfundet 1902 och gjorde kometkarriär. På kort tid blev han generalsekreterare i samfundets tyska sektion, men efter konflikter med rörelsens internationella ledarskap bröt han med organisationen i slutet av 1912. Många teosofer, framför allt i Tyskland och Skandinavien, följde med honom in i en ny organisation, nämligen Antroposofiska sällskapet. Snart etablerades en rad institutioner inspirerade av Steiners anvisningar, bland annat waldorfskolor och verksamheter för vuxna och ungdomar med särskilda behov. I början var antroposofin i Sverige mest ett storstadsfenomen, men med tiden blev tätorten Järna en antroposofisk knutpunkt. Där samlades både antroposofer från Centraleuropa som lyckats fly ifrån ett Tyskland som blev allt mer fientligt sinnat under 1930-och 1940-talen och färgstarka personligheter som senare blev verksamma vid ortens stora utbildningscenter, Rudolf Steinerseminariet.

Sedan dess har som sagt mycket skett. En av de mest markanta förändringarna är att antroposofins olika praktiska sidor, från waldorfpedagogik till Weledaprodukter, finns så gott som överallt i samhället, samtidigt som själva Antroposofiska sällskapet har fått det svårare att locka medlemmar och färre aktiviteter än tidigare äger rum i rörelsens centrum i Ytterjärna.

Det finns ett antal förklaringar till den antroposofiska rörelsens minskande aktivitet i Sverige. Medlemmarnas genomsnittsålder stiger, och det finns en ökande tendens i samhället att yngre människor inte engagerar sig i föreningar och organisationer. En annan förklaring är att mycket av det antroposofin bygger på numera går att få på många andra håll i samhället. Den som gärna vill stödja ett ekologiskt hållbart lantbruk behöver inte nödvändigtvis söka sig till biodynamiska produkter, och den som menar att skolan bör satsa på konst och kreativitet har andra möjligheter än att vända sig till just waldorfpedagogiken. Inte minst finns det numera ett överflöd av alternativ att välja bland för dem som vill fördjupa sin andlighet och utforska livsfrågor. Från ett marknadsperspektiv möts den antroposofiska rörelsen av en allt större konkurrens på sin hemmabana.

Det finns många sätt att studera rörelser i förändring, och i min forskning har jag valt att utgå från att samla berättelser som antroposofer själva berättar för att förklara vad som har hänt och hur de föreställer sig framtiden. Jag har intervjuat ett drygt trettiotal personer som på ett eller annat sätt är eller har varit engagerade i den antroposofiska rörelsen. Min grundtanke när jag sedan analyserar intervjumaterialet är att Antroposofiska sällskapet fungerar som vilken annan organisation som helst genom att medlemmarna försöker skapa en vi-känsla, ett sammanhang och en mening i det som händer genom att formulera berättelser. Det astronomiska antal händelser som en organisations historia och ens eget engagemang i organisationen består av kokas ned till det man själv känner är väsentligt genom att vissa teman lyfts fram, annat skjuts i bakgrunden, och en handling växer fram. Min forskning kommer därmed inte bara att dokumentera en viktig epok i nutida svenskt kulturliv, utan också att bidra till en förståelse av hur rörelser förändras, och hur berättelser bidrar till att forma människors och organisationers identitet över tid.